404

Jag känner att jag måste skriva av mig lite, detta kommer nog inte bli ett speciellt långt inlägg och inte heller ett speciellt roligt ett.

Men nu det senaste i skolan har jag varit så fruktansvärt stressad (det är inte bara jag utan inprincip hela min klass), och jag har nu på grund av detta börjat fundera på om detta egentligen är helt okej.

Alla säger ju att det är när man är ung som man ska leva, ha kul och allt det där, men när fan ska man ha tid med det egentligen? Nu är det så mycket i skolan att man knappt vågar vara hemma och vara sjuk för då missar man något viktigt. Sen vet jag också att många skolor och klasser har det värre än våran, men jag valde en praktisk linje för att jag inte klarar av teorin, vi har typ bara haft en eller två praktisk uppgifter vad fan är det för stil. Det är som att de har tagit de lugnt med oss men nu sista och tredje året så kör dom skiten ur en! Det tycker jag inte är riktigt okej.

Jag har du under det senaste halv året fått yrsel anfall som kommer då och då (nu för tiden så är det minst två korta om dagen) och sen har jag också gått och skaffat mig världens klenaste magen, så nu får jag magkatarr för jag än äter, skit kul, nej inte så.

 

Jag tog upp hur jag mår för mina föräldrar i helgen. Pappa har samma problem som jag, vi kan inte få ner det vi har i huvudet på papper, vi kanske kan få ner en mening men när den är klar har hjärnan rusat iväg så med idéen att man inte vet vad man ska skriva för att få det att gå ihop. Så mina texter blir sällan sammanhängade.

Det jag var mest chockad över var vad min mamma sa; "men hoppa av skolan då." Det trodde jag faktiskt aldrig att min mamma skulle säga, det får mig att fundera på om det är ett hopplöst fall att försöka få upp mina betyg. Men sen förklara hon sig med att säga att jag har ju en chans att jobba upp mina betyg sen, att jag bara ska ta det lugnt nu och göra så mycket jag kan, och behöver jag så får jag jobba upp det sen. Men det har jag bara fram till 2015 att göra sen kan jag inte det mer.

 

Jag är så trött på allt i mitt liv just nu. Den enda gången på dagen jag känner mig riktigt lycklig är när jag är med Stellan, även om vi kanske bara tittar på TV eller kollar på när någon av oss spelar så är jag ändå lycklig när jag är där. Han är den enda som kan få mig att komma på andra tankar så jag kommer undan stressen och det är jag så lycklig över. Ibland undrar jag om jag tackar han för lite för att han är den awesome människa han är.

 

Nej, nu måste jag nog sluta och forsätta med det jag skulle göra egentligen, vilket var att skriva engelska arbete. Men först måste jag ta lite luft för mitt huvudsnurrar och det känns som jag sitter snett, jävla yrsel.

Det blev ett ganska långt inlägg ändå, så tack till er som faktiskt läser det.

 

Till nästa gång, PUSS!